Återtåget börjar nu!

Jag prioriterar mindre tid åt att idrotta nu än föregående år, av flera anledningar. En relation att vårda och bygga på för framtiden, vilket jag gladeligen gör och värdesätter högt. Ett nytt arbete och karriärmöjlighet som kräver mer av mig, både energi och tidsmässigt. En vilja att fortbilda mig för framtiden.

Det var enklare att prioritera idrottandet när man var olycklig ungkarl utan några andra planer än att träna cykel och arbeta. Jag har förändrats, mitt liv har förändrats. Jag vill så mycket mer.

Hade jag haft den där starka övertygelsen och grundmotivationen kring Triathlon hade jag löst tidsfrågan, hittat timmar och minuter, skapat mig förutsättningar. Vänt och vridit på varje sten. Det är så man löser det om man brinner för något. Det mesta går om man verkligen verkligen vill. Jag går istället runt och funderar över hur jag egentligen tänkt att hinna med att lära mig springa och simma? Och framförallt om det är värt det. Bara det besvarar en del frågor om man vill syssla med idrott på den nivå jag vill.

Jag behövde få ett break i min negativa spiral kring cyklingen i somras, det var så infekterat av olika anledningar. Triathlon blev det oväntade botemedlet.

Har kommit till insikten att jag är fasen inte helt klar med cyklingen, ska jag låta den här senaste tidens motgångar rasera det jag har tränat för sen 2009? Jag är inte precis någon veteran i det sammanhanget heller.

Känner en glöd som vuxit fram inom mig med lite distans till allt. En glöd som vill åstadkomma saker i sadeln, som längtar efter att löpa linan ut, använda de erfarenheter jag samlat på mig och försöka komponera ihop en vacker symfoni.

Så istället för att spela fler instrument än jag hinner med, så känner jag att jag vill hitta vägar tillbaks till det jag en gång startade och kände. Återtåget har lämnat perrongen och resan börjar nu!

Annonser

Att bereda väg att vandra.

Som jag känner just nu kommer jag satsa något år till innan jag trappar ner och blir glad motionär och tar mig an andra utmaningar i livet. Sitter och skissar på något som kan bli en fantastiskt lärorik resa de närmaste åren!

Lars-Åke Östlin, tränare på Dala Sports Academy, planterade en tanke i mitt huvud gällande vad jag skulle vilja syssla med inom idrotten när jag själv trappat ner inom ett par år. För på något sätt vill jag absolut fortsätta vara involverad i idrotten. För mig handlar det isådanafall främst om de mentala aspekterna kring idrottandet. Ett ämne som jag brinner lite extra för och som jag lagt ner min själ i och som jag kämpat med hela mitt vuxna liv. Att skaka om, vrida och vända in och ut på mig själv med en orädd barnslig nyfikenhet blandad med ren panik och sötsur ångest, har ju varit en turbulent propellerplansresa i sig.

Så samtidigt som jag planerar mina återstående elitår och saker jag vill göra som ligger mig varmt om hjärtat planerar jag också för en övergångsfas till något annat.

Dödssjuk

Det här med att komma igång är väl ett kapitel i sig. Kroppen alltså, så den håller på och går på defensiven. Jag blev väl ”dödssjuk” istället för att komma igång. Jag har i regel en-tre sjukperioder per år, de inträffar i regel den här tiden varje år. Varit krasslig sen i måndags med feber och allmänt gnällig kropp.

Med dryga veckan kvar till 30 km Lidingölopp och minimalt med löpning i benen sen Sala Silverman så inser jag att jag får behandla loppet som ett distanspass i bästa fall. Vet inte om kroppen pallar 30 km utan tillvänjning, eller ja kroppen pallar men inte utan större skaderisk som jag ser det.

För min del är det inte så viktigt med Lidingöloppet, jag följer med Linda som ska springa tjejloppet på Söndag, vi får en trevlig helg i storstan med goda vänner och samtidigt röra på oss lite!

Att komma igång

Har tagit det lugnt sen Sala Silverman, tränat sporadiskt och lite planlöst. Fick en liten känning i foten som troligtvis kommer från löpningen som gjort att jag inte kunnat belasta foten som jag velat, så det har hjälpt mig hålla mig extra lugn. Samtidigt har det gjort mig mentalt gott att vila, fysiskt förfall kommer jag dock inte undan.

Och nu känner jag mig allmänt hängig, omotiverad och trött. Kroppen anpassar sig lite för bra ibland, det som förut var lätt är kräver nu lite extra motivation och disciplin. Att komma igång är inte alltid så himla lätt, även om man tränar runt 500-600 timmar per år.

Här är jag nu, redo att komma igång igen! Kämpa, kötta, slita o.s.v

Fast idag vilar jag nog.

En säsong ur ett annorlunda perspektiv

När jag och Linda åkte hem från tävlingen i Sala igår tittade hon på mig uppmärksamt med ett leende medans jag drog av årets mest detaljerade, kolhydratlåga och osammanhängande muntliga tävlingsrapport i 45 ord/sekunden tempo, då ska ni känna till att Linda är ungefär lika sportintresserad som en hög med sand. Och när jag hade pratat ur all luft i bilen så sa hon i en lucka av tystnad: ”Vet du Jesper, det här är första gången jag ser dig såhär glad i samband med en tävling. Jag är så glad för din skull!”

Jag var alldeles för tom i både kropp och huvud för att verkligen reflektera eller ta in det hon just då sa. Hon har fått se effekterna av glädjelöst tävlande på nära håll denna säsong, sånt där man tar med sig hem och grubblar över efter varje tävlingshelg och ägnar varje ledig sekund åt att ”hitta rätt” igen. Istället för att ta den lätta vägen och uppmanat mig att lägga av eller ge upp har hon lyssnat, extremt tålmodigt, på mitt ältande å grubblande, resonerande å velande och stått handfast som en bergskedja vid min sida medans jag kämpat, slitit och dragit mig igenom 3 månader av aktiviteter som tagit mer än dom givit för att till slut hitta min egen väg. Hon har varit och är en av mina största supporters, i både med och motgång och inte bara när det gäller idrotten. Jag är så innerligt tacksam för det varje dag jag vaknar och gör allt jag förmår för att hon ska få likadant stöd av mig.

Och hon har rätt. Det var första gången på väldigt länge. För det var inte bara logisk eller teoretisk glädje. Det var inte sådan glädje som man kanske kan uttrycka i text här på hemsidan och komma undan med, inte heller sådan glädje som man i tal uttrycker men ingen riktigt tror på för kroppen utstrålar något annat.

Detta var något som inte kan uppfattas som något annat än just äkta glädje. Och med äkta glädje, kommer äkta passion, motivation, vilja och styrka. Precis som med äkta kärlek.

Så, tack för allt stöd! Det finns ett gäng till bakom kulisserna som varit klippor denna säsong med, ni vet vilka ni är och vad det betyder för mig.

Sala Silverman 2013 – vilken grej!

Många intryck att försöka smälta in från dagen, många bra intryck och väldigt få av den sämre karaktären. Jag och Linda åkte hemifrån Falun vid 06:00 tiden mot Sala och anlände alldeles lagomt i tid, hämtade ut nummerlapp och betalade engånglicens (inget krångel) och släpade grejer till växlingszonen.

Gick sen runt och tjuvkollade på alla starkingars cyklar och hur de gjorde sig iordning för race, sen gjorde jag likadant efter förmåga. Träffade Jonas Bergkvist från DSA Triathlon där också, var ett tag sen vi sågs så det var skoj!

Sen var det dags att simma in efter pre-racemötet, kalltsatan i vattnet tyckte jag personligen. Men när man värmt upp det vatten som slinker in i våtdräkten så blir kylan knappast ett problem. Kände mig rätt avslappnad i vattnet på insimningen, men jag var beredd på att starten skulle bli kaotisk, främst för att jag är ovan att simma samtidigt med så många som vill så mycket. Och så rätt jag fick.

2 varvsbana skulle avverkas, höll mig jäkligt lugn inombords för att inte få panik när omgivningen upplevdes som ett gäng skräckslagna sillar med armar som slår mot sidan av kroppen, händer som tar i fötter m.m. Allmänt kaos helt enkelt, men det var jag som sagt förberedd på mentalt.

Jag svalde väl halva sjön första 1000 m, simmade snettsatan och fick hela tiden stanna och kolla upp vart jag höll hus och rikta fraktfartyget åt rätt håll. Men höll mig lugn och positiv! Efter första varvet så började det spricka upp lite och det var lättare att simma lite bakom folk och om man ville så fanns det gott om plats för att hitta fritt vatten så då flöt det på. Kollade bakåt efter 1500 m och det var inte många själar bakom mig direkt.

bild kopia

Efter 1930 m staplade jag mig upp mot växlingsområdet, 3:e sist i min tävlingsklass för att genomföra första växlingen och sätta mig i sadeln, det första jag hör är Lindas röst som hejar på och det kändes kalas. Ser rätt sliten ut på bilden men jag tyckte inte jag sprängde mig i vattnet. Det har jag heller inte förmågan att göra rent tekniskt. Simningen tog 33:25 min, sjukt nöjd med det med tanke på min obefintliga simningsbakgrund och hur många timmar jag (inte) tränat.

Jag hade ett mantra i huvudet att innan start längtade jag efter att få börja simma, sen längtade jag efter att få börja cykla, sen längtade jag efter löpning och därefter målgång. Magnus Johansson nämnde den tanken som hastigast när vi sprang i somras, något som bara fastnade i mitt huvud. T1 gick rätt OK även om det var lite vimmelkantigt att få ihop allt och eftersom man inte var först upp ur vattnet var det mycket folk som höll på med samma sak, det blev lite trångt i den ”länga” jag hade cykeln så det tog lite extra tid att faktiskt ta sig ut och upp på asfalten.

T1 tog 01:40 min.

Väl ut på cykeln så kände jag att benen var samarbetsvilliga idag, lite för sugna första 10 km. Fick hela tiden påminna mig att det var minst 2 timmar cykling och hålla igen, hålla igen och hålla igen. Lyckades landa på en bra intensitet efter detta och håll mig sedan där resten av cykelmomentet. 38.5 km/h i snitt med 166 bpm i snittpuls, min cykeltröskel ligger kring 180 bpm så jag höll mig med marginal därifrån då jag inte var säker på hur kroppen skulle reagera på att det var 21 km löpning kvar utifall jag hade legat kvar i inledande tempo. Banan var platt som en 270 höjdmeters pannkaka, inga bekymmer där. Vinden märktes knappt.

Skärmavbild 2013-08-24 kl. 16.56.53

Första varvet á 27 km var det bara att lägga sig i omkörningsfilen, förbi alla swooshande dischjul och fina tempocyklar. Kände mig grymt pigg iallafall och fortsatte köra mitt eget race. Fick lite problem med ryggen efter 65 km i tempoställning och nacken kändes väl lite den å men i övrigt tipp-topp! Mitt energiintag var klockrent idag, aldrig lyckats följa en energiplan så bra som just idag. Vid varje varvning var det fint publikstöd och nu hörde jag även Crilles röst när jag cyklade förbi, vilket peppade mig ännu mer!

DSCN1253

Sista 11 km slog jag av lite till på farten för att förbereda mig för löpningen, stretchade och drack och längtade till att få börja springa! Cyklingen genomfördes på 02:14:06, ungefär en kvart snabbare än raceplan. Distansen var inte riktigt 90 km enligt GPS.

T2 växling till löpning flöt på fint, 01:30 min tog det.

Väl ut på löpningen så tog jag en kilometer i taget med målet att springa minst 5 min/km tempo men att känslan fick styra. Fick återigen be mig själv att hålla igen, hålla igen och hålla igen i början för att inte riskera att gå på för hårt. Hittade ett bra tempo ganska direkt!

Skärmavbild 2013-08-24 kl. 17.17.35

Hade räknat med 01:45:00 på avslutande löpning, jag har själv inte känt att jag haft den löpekonomin och uthålligheten på träning för att hålla högre tempo tidigare så det var svårt att sätta något bra mål. Och idag, för första gången, fick jag uppleva runners high. Som jag väntat, kunde inte ha inträffat på en bättre dag! Energiplanen på löpningen höll bra den med, tog en gel var 7:e km och stannade och gick några steg på varje kontroll (3 st per varv) samtidigt som jag tog två muggar vatten.

Tiden bara flöt ihop och helt plötsligt var 2 varv och 14 km avverkade, jag kom ur min bubbla strax innan jag skulle ut på tredje avslutande 7 km när jag började uppleva trötthetstecken och fick hitta någon mellanväg mellan glädje och trötthet.

Skärmavbild 2013-08-24 kl. 16.15.19

Sista 2-3 km hade jag bestämt mig för att försöka öka tempot och krama ur det sista ur min välfungerande samarbetsvilliga manskropp! De blev väl inte någon sprudlande avslutning p.g.a krampkänsla och lite väggvarvning men sista km stod jag ut och klämde ur det sista mot mål, som jag längtade efter målgång efter avslutande 21 km till fots.

DSCN1310

Löpningen tog totalt 01:37:06 min (32:08 min, 32:46 min, 32:13 min). Efteråt blev det en obligatorisk lägga-sig-raklång-som-en-skidåkare och en enormt härlig känsla inombords när speakern ropar ut ”Startnummer 229, Jesper Hjortsberg Dalregementets IF går i mål på 4 timmar och 27 minuter och 26 sekunder”.

Vilket för dagen räckte till en 11:e plats i Seniorklassen och 33 minuter snabbare än raceplan, givetvis riktigt nöjd med min premiär!

Kompletta resultat Sala Silverman Medeldistans 2013

Skärmavbild 2013-08-24 kl. 17.52.13Skärmavbild 2013-08-24 kl. 17.51.59

DSCN1326Och nu kan jag knappt gå, stå eller sitta. Allt är väl som det ska!

Grymt bra mentalt, energimässig och fysiskt utförd tävling. Undrar om det inte är min säsongsbästa prestation utifrån de kriterierna och förutsättningarna. Skönt att avsluta säsongen med en positiv känsla, hade väl däremot i vintras aldrig kunnat tro att det skulle ske på en triathlontävling.

En sak är iallafall säker, detta var min första halv Ironman, men definitivt inte min sista. Nu lär jag ju skaffa en tempocykel å! Förrådet börjar bli fullt. Och sen lär det bli några längder i bassängen i vinter.

Inför: Sala Silverman

Skärmavbild 2013-08-01 kl. 13.01.40

Har känt mig lite krasslig i veckan och har därför tagit det extra lugnt de senaste dagarna, men det känns bättre och bättre så det ska nog inte vara några problem att genomföra tävlingen imorgon! Triathlonpremiär på riktigt! Cyklade och sprang lite igår och idag har jag simmat 1 km i fridfullt tempo. Jag är så redo jag kan bli!

Ska bli riktigt intressant att se hur det flyter på under simningen och löpningen med 5 veckors träning, cykelbiten känner jag mig mindre orolig över även om den skiljer sig mot t.ex en tävling på MTB.

Mitt mål imorgon är att klara av 1930 meter simning, 90 km cykel och 21 km löpning under 5 timmar. Totalt ska det väl avverkas en sträcka på cirka 113 km. Så det är ingen världsrekordtid jag räknar med precis, men för mig kommer det bli en utmaning!

Utöver cyklingen är de andra två momenten ett lokalt oskrivet blad, jag har sprungit 10 km efter ett 90 km tempopass i tävlingsintensitet och det var ingen lek i sandlådan, kändes riktigt mysko och det var svårt att hitta rytmen så jag har respekt för avslutningen och kommer försöka hålla mig lugn i sadeln. Men känns dagsformen bra så kommer jag givetvis trycka på under cykelmomentet. Och nu har jag ju tempohjälm också.

bild

Som jag skrivit tidigare så är det svårt att sätta mål när man inte har så mycket erfarenhet av den här typen av insatser. Jag vet helt enkelt inte vad jag klarar av, än. Inte mer än att jag tror under 5 timmar är teoretiskt rimligt, så jag börjar med att lägga ribban där och ser vart det landar!

Känner mig fortfarande som ett barn på julafton inför detta så jag ser framemot morgondagen med stor glädje!