Att kastas ur vardagslunken.

”Jag är sen, måste skynda mig till jobbet! Vad ska jag träna idag efter jobbet? Det verkar vara något strul med företagets hemsida också, måste fixa! Fan, lär ju äta frukost! Jag hade ju lovat Linda att gå ut med Freja på morgonen och köra henne till hunddagis”

Jag stormar omkring härhemma i frustration, letar saker, letar ordning. Får struktur på mina tankar, vidtar åtgärder och utför enligt uppsatt plan olika aktiviteter för att mildra stressen.

Med morgonmackan i munnen och vattenflaskan i ena handen hör jag att telefonen ringer, samtidigt som jag tuggar frenetiskt, häller i mig avslaget kolsyrat vatten och försöker sätta på mig skorna. Min första reaktion är irritation, det är min far som ringer. Vi har inte hörts av på ett tag. Jag ignorerar samtalet, har för lite tid på mig för att förklara den dåliga timingen för honom.

Så jag stessar vidare, packar ihop jobbdatorn och klär på mig ytterkläderna.Telefonen ringer igen, den här gången är det min mor. Instinktivt inser jag redan innan jag svarar vad som kommer sägas, även om det inte är väntat. Hon hinner inte ens säga anledningen till varför hon ringer, jag berättar det för henne i en fråga. Tiden står still medan min hjärna får muntlig bekräftelse och fakta.

Jag släpper allt, andas in, sluter mina ögon och möter mina känslor. Tillåter dem att skölja över mig och jag missar inte en medveten sekund av dess fysiska påverkan på min kropp. Jag har inte gråtit på ett tag, men min kropp minns precis hur man gör.

Jag fokuserar, inser vem som lämnat oss och bearbetar. Jag förstår direkt att jag har missat chansen att säga tack.

SiiriTack för att du utan tvekan axlade rollen som extraförälder under min barndom, för alla härliga sparkturer på vintrarna, för att du drog ut mig i skogen och lärde mig allt du visste om svamp och bär, för ditt tålamod med mig i tonåren, för dina värderingar och din moral som format mig till den jag är idag, för din gränslöst givmilda personlighet och din fristad i perioder när jag behövde en som mest.

Jag förstår att du inte längre vandrar kroppsligt ibland oss med din vakande hand, mer än de minnen jag har av allt du någonsin gjort för mig.

Denna dag ägnar jag min energi och mina tankar åt allt jag är tacksam för i livet, jag skriver av mig och minns alla fina stunder tillsammans. För det är just det, jag har inga andra minnen av dig, än goda, varma och kärleksfulla stunder.

Mina egna skuldkänslor kring att jag inte hörde av mig lika ofta på slutet, för att jag missade din 75-årsdag och för att jag inte i detalj berättade för dig vad du betydde för mig, hanterar jag i morgon.

Tack och vila i frid kära, varma, givmilda och saknade farmor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s