Löpning är skitgöra.

Körde mitt andra test över 10 km idag på eftermiddagen, samma bana som förra gången fast med 6 veckor löpträning i kroppen. Har snittat 2 pass i veckan under den här perioden och det är väl egentligen för lite för några stordåd tidsmässigt.

Förra testet gjorde jag 2013-06-16:

Skärmavbild 2013-08-01 kl. 18.12.15

Och dagens test såg ut på följande vis:

Skärmavbild 2013-08-01 kl. 18.11.40

Jämförelsedata:

Skärmavbild 2013-08-01 kl. 18.09.39

Skärmavbild 2013-08-01 kl. 18.09.19

Öppnade lite väl optimistiskt första 2 km idag som alla andra dagar och fick väl lida lite för det mot slutet, höll ihop det rätt bra ändå tycker jag! Ett personbästa är alltid fint! Gjorde ju samma ”misstag” förra gången med, fast farten var mycket lägre samt att jag klappade ihop på slutet.

Kände mig rätt stum och trött idag, gårdagen satte sina spår i påkarna.

Men nu till något helt annat, förut brukade jag ofta bli riktigt skitnödig när jag var ute och sprang, höll mig alltid i en radie om 2-3 km hemifrån, men har faktiskt sluppit magkaos helt de senaste 6 veckorna och varit ”skitglad” för det! När man får dras med skavsår/köttsår + annat av löpning så är det ju en liten bonus att slippa oroa sig för att få panikränna mitt i passet åtminstone. Löpning är ju trots allt djävulens påfund.

Efter 8 km idag började jag så att säga släppa vind därbak, men jag hade lite för mycket syra i kroppen och var superfokuserad på att hålla ihop de sista 2 km på testet att jag inte la så mycket energi på det för stunden. När jag stannade klockan efter 10 km och pustade ut så vände sig magen ut och in i ett mullrande som nog hördes på hela Galgberget. 2 km hem, jag klarar mig tänkte jag och började sakta jogga hemåt.

Efter 200 meter så blev jag tvungen att stanna till, fick en sån oerhörd obehagskänsla i hela kroppen, en sån där som framkallar kallsvettning och rysningar. Fick genast lite mer bråttom hem, men kunde ju inte riktigt springa av rädsla för att tappa trycket så det blev någon slags hybrid mellan snabbgång och småjogg sista biten hem. Hade valt en väg hem som inte var omgiven av skog och avskildhet vilket annars kanske hade löst det mer akuta problemet, lyckas ta mig hem efter lite om och men, av med skorna, direkt in på toaletten och ner med byxorna och tänker att det här blir en redig halleluja känsla när jag får släppa på spänningen.

Bara det att jag var så jävla svettig efter passet att jag gled av toalettsitsen i porslin och föll ihop på badrumsgolvet mitt i rörelsen, medans jag föll mot golvet hann jag tänka ”Hur fan förklarar jag det här för Linda?”

Men lyckligtvis hann jag väl precis rädda upp situationen och sätta mig tillrätta, räddade samtidigt dagen och förmodligen förhållandet och lite stolthet med på kuppen.

Så nej, ingen känsla av harmoni, runners high eller högre njutning av löpning än.

5 thoughts on “Löpning är skitgöra.

  1. Det är ju fantastiskt att läsa att fler har problem med tarmen i samband löpning! Trodde jag hade nåt fel i den delen av kroppen. Antar att en cyklistmage inte är van att skumpa runt så mycket, trots att man ändå cyklar en del i skogen :-) För mig brukar det ta 3-5 veckor av regelbunden löpträning innan man törs lämna toapappret hemma. Kul att du ger triathlon en chans, men jag tror och hoppas att det är ditt år på cykelvasan……

    • Tillvänjning är väl det enda egentliga botemedlet :) Det blir väl tyvärr en helt annan skumpighet som man inte får någon nytta av i löpningen, speciellt när man kör heldämpat ;)

      Tack för peppen Jimmy, den tar jag med mig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s