Be din inre kritiker hålla käft.

”Du kan inte”, ”Du är för svag” ”Det där går aldrig”, igenkänningsfaktor?

536663_10150999327563665_376527579_n

Vi körde träningstävling på Jungfruberget i Söndags, på uppvärmningsvarvet hände det bästa som kunde hända! Jag klantade till det i en nedförsbacke och valde helt fel linje vilket resulterade i att jag fastnade med framhjulet i en sten och flög över styret, landade lite hårt och blev rubbad i min fokusering av den vurpan.

Efter jag konstaterat att jag var hel och cykeln likaså så passade givetvis min inre kritiker på att glappa meningslösa saker som ”Vad var det jag sa, det var ju för tekniskt för dig!” ”FARLIGT! Gör inte om, det där fixar du ändå inte.” Och då bestämde jag mig för att undvika det partiet under själva träningsracet och köra en enklare väg ner istället.

Sen gick starten och vi närmade oss samma ställe igen, då ifrågasatte jag varför jag skulle ta en enklare väg och vem som egentligen bestämt att ta den vägen ut ur situationen! Var det jag eller min inre kritiker? Vem är det som bestämmer?

Tolka mig rätt nu, skulle ju inte kasta mig ut för ett stup med den inställningen bara för att statuera ett exempel och det är skillnad på att lyssna på förnuftet eller att ta åt sig av den ofta hårda och framförallt okonstruktiva kritiken man ger sig själv.

Så när jag närmade mig backen igen sa jag högt till mig själv ”Det här fixar du”, och det gjorde jag. Det kanske inte gick så fort första gången, men jag kom ner utan incidenter. När jag var i botten av backen bekräftade jag dels det positiva beslutet att åka den svårare vägen och dels att jag faktiskt valde bra linjer samt att jag stod emot min inre kritiker med ett simpelt ”Bra jobbat!” och körde vidare.

Men min inre kritiker är lika envis som jag själv och ville såklart inte ge upp så lätt, trots att jag klarade samma parti snabbare och snabbare för varje varv som gick så fortsatte den envise rackarn att glappa på varje varv, på sista varvet sa jag bara rätt ut ”Äh, håll käft.” och körde. Först då hade jag överbevisat min inre kritiker till den grad att jag kunde köra sista varvet avslappnat, som också av en händelse råkade bli det snabbaste varvet med över 30 sekunders marginal. Min fysiska status per varv blev ju knappast bättre, snarare mer stum för varje varv som gick, men min mentala status blev bara bättre och bättre. Och flytet infann sig så fort jag var trygg nog att be min inre kritiker hålla käft.

Vad vill jag säga med det här då? Jo, att det stärker självkänslan de gånger man lyckas utmana och överbevisa sin inre kritiker, speciellt till den grad att man helt sonika struntar i den. Har man börjat bekräfta och hitta de bra sakerna man gör så sker oftast en lavinartad positiv effekt kring hur man hanterar sina egna negativa tankar, vilket också påverkar prestationen i allra högsta grad eftersom man bygger en trygghet i sig själv att faktiskt prestera. Gäller ”bara” att vara medveten om det och träna på det, hela tiden. Ibland lyckas man, ibland inte.

Sånt här stöter man ju på varje dag i massor av olika situationer, så det finns ju gott om träningstillfällen. Och man blir bra på det man tränar på!

Men, så finns det ju andra sätt att hantera saker på också.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s