Min hjärna är mitt största hinder.

Fortsätter att arbeta på en av mina svagheter i skrubben, nämligen att ta i när det börjar bli riktigt jobbigt. Idag i form av ett maxtest. Lika bra att skriva lite om det som jag anser inte flyter på lika bra i träningen som jag hade tänkt.

Att inte lyckas spränga spärren när kroppen säger att det börjar göra ont, idag ikring 95% av senast uppmätta maxpuls, med laddad, utvilad kropp och pigg skalle är inte godkänt. Tyvärr är det också en trend jag ser vid varje tillfälle det är dags att ta i.  Jag anser att jag måste hitta ett sätt att ta mig förbi den spärren, för min fortsatta utveckling..

Redan efter 36 sek på 11:e rampen åker alltså impulstanken att lägga ner rätt upp i beslutscentrat utan att ta hänsyn till den ändå ganska oväntat fina känslan i ben och andning, jag väljer att sluta trampa direkt. En minutjävel är väl det minsta man kan begära åtminstone, men icke.

P i n s a m t .

Det här ska jag fortsätta arbeta stenhårt med, så är det bara.

5 thoughts on “Min hjärna är mitt största hinder.

  1. Jag har ett liknande problem, som jag inte vet om det är mentalt eller fysiologiskt. Jag är rätt klen då jag inte ens cyklat i ett år än(maj ’10), men jag ”dör” alltid i backarna. Jag kommer halvvägs upp eller iallafall nästan aldrig över längre backarna utan att sänka tempot och tappa momentet helt, vilket bara resulterar i 0.3-0.5 gånger tidigare hastighet utan att det egentligen blir lättare för benen att ta sig upp för backen.

    Det störta problemet är i de backar som jag faktiskt klarar att hålla farten och momentet uppe, upp för hela backen, men när jag väl når toppen så förmår jag inte att få benen att fortsätta trampa. Dom stumnar helt och jag kan inte accelerera utan planar ut kraften i benen efter att det jag nått toppen. Problemet tävlingsmässigt är ju att man kan tjäna precis lika mycket tid i detta skede, att kunna fortsatte samma tryck och accelerera, jämfört med att bara bestiga backen på ett snabbt och smidigt sätt.

    Frågan är hur mycket av detta stumnande som faktiskt sitter i benen, och hur mycket som sitter i skallen. Det här med att komma över toppen tror jag helt på att det sitter i skallen, så det jobbar jag hårt med just nu. Men det övriga, att stumna helt i backarna innan jag är uppe.. det är nog både en blandning av svaga ben och svagt pannben som känner till min svaghet..

    • Du har väl egentligen svarat på dina funderingar själv.

      Man blir inte en snabb cyklist på en kvart, allt är jobbigt ibörjan och det tar tid. Speciellt om man börjar från noll. För min del handlar det om att se det som en 5-års plan. Det är en bit kvar så det gäller att ha tålamod.

  2. Om inte kroppen hade såna automatsäkringar så skulle det nog stryka med en Monarkknarkare om dan under vintern.
    Men visst är det jobbigt. Vissa dar funkar det bra och vissa dar lägger kroppen bara av. Stryk är nog bästa medicinen där.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s