Gästrikecupen

Läser lite rapporter från mitt gamla distrikt och det är mäkta imponerande att se hur Gästrikecupen XC växer för varje år, det är inte bara i Dalarna som cyklingen frodas.

Under tisdagens deltävling vid Testebovallen i Gävle var det över 130 st deltagare i olika klasser. En vanlig tisdagskväll. Det var så mycket folk att man nu börjar få ett lyxproblem med hur man ska lägga banorna i framtiden p.g.a omkörningar och dylikt.

Att cupen växer ”trots” nya krav för deltagande iår är ett mycket bra kvitto för arrangörerna tycker jag. Det är nämligen så att klubbtillhörighet krävs efter första deltävlingen (så man kan prova på), Dessutom kostar det en mindre summa att delta. Endast 100 SEK för de som inte har licens, 50 SEK för de som innehar licens. Ungdomar kör gratis. Det är alltså avgiften för hela cupen och dess 14 deltävlingar.

Vill man bara köra enstaka tävling kostar det 50 SEK per deltävling. En riktigt smart modell tycker jag.

I avgiften ingår en (och samma) nummerlapp som man har hela säsongen i alla deltävlingar som man själv ansvarar för samt en olycksfallsförsäkring för den tävlande. Enkelt och bra.

Enligt mig är den största anledningen till att detta blivit så framgångsrikt på bara några år att Gästrikecupen arrangeras i samarbete mellan föreningarna i distriktet: Gävle CA, CF Fricyklisterna, OK Hammaren och Sandvikens CK.

Man har en gemensam hemsida och en väluppdaterad Facebooksida bland annat. Resultat och massvis med bilder läggs upp oftast samma kväll. Tydlig information på en och samma sida om när/var/hur tävlingarna sker oavsett vilken klubb som arrangerar. Och i varje förening finns det engagerade medlemmar och eldsjälar i olika åldrar, med olika kompetens och erfarenhet som driver utvecklingen av MTB sporten i framåt i Gästrikland, tillsammans.

Långa Billingeracet 2013

Då var tävlingspremiären avklarad för iår! När vi va ute och rullade första halvan av loppet igår eftermiddag kändes benen kalasbra! Sov taskigt inatt men har man sovit bra i veckan, vilket jag gjort, så ställer det inte till med så mycket för min del.

Kände mig lite seg på uppvärmningen men det är när starten går som man får reda på hur det är på riktigt.

Och det kändes riktigt bra idag! Satt med i förstaklungan över startbacken sen halkade vi lite efter ner mot banvallen men jag, Edin, Ludde och Brengdal lyckades komma ikapp efter några förningar. Satt med i 40-45 min innan jag bestämde mig för att hitta mitt tempo då de snabba grabbarna va lite för snabba för mitt eget bästa i längden.

De va fler som fick göra likadant, bildades en klunga med Edin, Ludde, jag och Erik Karlsson om jag inte minns fel. Sen anslöt Flockhart bakifrån och skruvade upp tempot på stigarna, fick släppa Edin, Karlsson och Flockhart uppför sista långa grusvägsbacken i Öglunda innan varvning men jag och Ludde fick sällskap av Stefan Carlsson och en till på toppen och det blev bra tempo på platten! Vi kom ikapp de tre lagomt innan varvning.

När vi cyklade igår så insåg jag att det var 3 stigar jag ville försöka vara först in på och en av dom var den näst sista innan man kommer upp till stadion, vilket jag såg till att vara och tog mig ut ur det partiet med en liten lucka.

Tyvärr hade någon tappat en hörlur (!) på stigen och den trasslade oturligt nog in sig i min bakväxel och snodde sig några varv i växeltrissorna.

Fick hoppa av och försöka trixa bort den men de gick sådär, tappade givetvis tid på att få cykeln funktionell igen och fick stanna en gång till längre fram när jag märkte att jag bara hade övre halvan av kassetten att spela med. Fick två kugg till med lite mer pillande och sen bestämde jag mig för att ändå satsa järnet och försöka gå ikapp de framför istället för att vänta in dom bakom.

Det höll tyvärr inte och istället för att ansluta blev jag väl så finstum och väggad samt ikappkörd av bakomvarande strax innan langningen i Ryd, men jag försökte iallafall och det beslutet ångrar jag inte!

Inför Billingeracet bestämde jag mig för att testa vad som händer när jag släpper lite på mitt kontrollbehov, att inte alltid ta den enkla vägen och det tycker jag att jag lyckades riktigt bra med. Även om själva resultatet i listan uteblev så var det många, för mig, viktiga mål som uppfylldes under de 75 km vi avverkade.

Jag är övertygad om att just i mitt fall är det precis vad som krävs för att jag ska utvecklas och ta nästa steg i nuläget, att fortsätta våga och inte vara rädd för att misslyckas.

Resten av tävlingen bedrevs i dimman. Men i mål kom jag och en 18:e plats med 8,18% ifrån vinnartid (32:a, 21,6% ifrån tidigare) är trots allt det bästa resultat jag gjort på Billingen och jag tar med mig massor av bra kvitton och besked från den här tävlingen!

Grymt kul bana och jag är glad att jag satt på min heldämpade 650b idag, den var helt wunderbar! Är nöjd med hur kroppen svarade med, finns hopp!

Inför: Långa Billingeracet 2013

Kroppen är redo, knoppen är laddad, väskan är packad och cykeln är i toppskick och jag ser framemot en tuff tillställning för benen nere i Skövde på Lördag.

Till skillnad från förra året då jag hade fler race i benen innan denna tävling så har jag inte tävlat på MTB något alls iår inför denna tävling. Däremot känner jag att formen senaste tiden varit positiv! Träningsmässigt har det gått riktigt bra ända sen Mars egentligen, inga sjukdagar på länge och få dåliga pass men framförallt gott om energi och glädje!

Väderleken inbringar inga katastrofkänslor, tidigare i veckan tenderade prognosen skvallra om ösregn men det verkar bli regnfritt om än något kyligt. Men är man dalmas så är man härdad.

Tittar man tillbaks på min korta ”karriär” så har jag varit på startlinjen till Billingeracet 3 gånger tidigare, 2010, 2011 och 2012. Bästa resultatet är en 32:a plats 2010, och bästa %-ifrån vinnartid 21,6% 2011. 2011 körde jag fel på slutet och skarvade nån kilometer extra innan strupen, 2012 blev det som bekant en DNF.

Inga direkt övermäktiga resultat på denna tävling för min del under tidigare upplagor alltså, men det finns alla förutsättningar i världen att ändra på det under Lördagen! 75 km mäter banan och höjdprofilen ser ut såhär:

Slängde på tävlingshjulen till cykeln igår också, den gick från 10,39 kg till 9,95 kg. Den tillsynes lilla minskningen i roterande vikt kommer inte skada första halvan eller mot slutet! Anledningen till att jag kör Schwalbe för stunden är att Maxxis kämpar med 650b däck, men det kommer så småningom! Vår sponsor Garage24 hanterar ju båda varumärkena så ibland skadar det inte att ha en sponsor med bra resurser!

På materialsidan har verkligen jag inget att skylla på, grymt nöjd!

Att se sig själv på bild!

Är väl det bästa som finns, inte bara när man tävlar. Här i cykelstaden Falun så fotas det friskt, även på träning.

Daniel Olsson knäppte lite actionbilder från gårdagens välbesökta Ingarvet GP. Cirka 25+ cyklister en Torsdagskväll är väl så fint. DalaDemokraten var väl på plats också, allt i sin ordning. Inte tack vare mig däremot, utan tack vare det engagemang och driv som Henrik Öijer bidrar med till utvecklingen för cykelsporten här i Falun med omnejd. Han är en av de där sällsynta som alla pratar om som borde göra något, som faktiskt gör något.

För egen del kändes det bättre i benen än sist, tog några fler poäng denna gång men framförallt var det extremt roligt! Har även lyckats köra årets första riktiga MTB distanspass i Onsdags, varje vår blir man uppenbart påmind om varför man ska bo och cykla i Dalarna.

Och imorgon ska det köras en vända på banan för Långa Lugnet, det ser jag framemot! Tänkte passa på och inviga min Mio Cyclo 305HC och årets MTB skor från Diadora!

Och påtal om att se sig själv på kort så har jag hela vintern letat efter ett skägg till CykelVasan. Och i förrgår hittade jag helt rätt!

Men det gick väl inte precis hem här i stugan, oavsett så blir det nog en repris lagomt till Augusti ändå.

Utan blicken.

Be din inre kritiker hålla käft.

”Du kan inte”, ”Du är för svag” ”Det där går aldrig”, igenkänningsfaktor?

Vi körde träningstävling på Jungfruberget i Söndags, på uppvärmningsvarvet hände det bästa som kunde hända! Jag klantade till det i en nedförsbacke och valde helt fel linje vilket resulterade i att jag fastnade med framhjulet i en sten och flög över styret, landade lite hårt och blev rubbad i min fokusering av den vurpan.

Efter jag konstaterat att jag var hel och cykeln likaså så passade givetvis min inre kritiker på att glappa meningslösa saker som ”Vad var det jag sa, det var ju för tekniskt för dig!” ”FARLIGT! Gör inte om, det där fixar du ändå inte.” Och då bestämde jag mig för att undvika det partiet under själva träningsracet och köra en enklare väg ner istället.

Sen gick starten och vi närmade oss samma ställe igen, då ifrågasatte jag varför jag skulle ta en enklare väg och vem som egentligen bestämt att ta den vägen ut ur situationen! Var det jag eller min inre kritiker? Vem är det som bestämmer?

Tolka mig rätt nu, skulle ju inte kasta mig ut för ett stup med den inställningen bara för att statuera ett exempel och det är skillnad på att lyssna på förnuftet eller att ta åt sig av den ofta hårda och framförallt okonstruktiva kritiken man ger sig själv.

Så när jag närmade mig backen igen sa jag högt till mig själv ”Det här fixar du”, och det gjorde jag. Det kanske inte gick så fort första gången, men jag kom ner utan incidenter. När jag var i botten av backen bekräftade jag dels det positiva beslutet att åka den svårare vägen och dels att jag faktiskt valde bra linjer samt att jag stod emot min inre kritiker med ett simpelt ”Bra jobbat!” och körde vidare.

Men min inre kritiker är lika envis som jag själv och ville såklart inte ge upp så lätt, trots att jag klarade samma parti snabbare och snabbare för varje varv som gick så fortsatte den envise rackarn att glappa på varje varv, på sista varvet sa jag bara rätt ut ”Äh, håll käft.” och körde. Först då hade jag överbevisat min inre kritiker till den grad att jag kunde köra sista varvet avslappnat, som också av en händelse råkade bli det snabbaste varvet med över 30 sekunders marginal. Min fysiska status per varv blev ju knappast bättre, snarare mer stum för varje varv som gick, men min mentala status blev bara bättre och bättre. Och flytet infann sig så fort jag var trygg nog att be min inre kritiker hålla käft.

Vad vill jag säga med det här då? Jo, att det stärker självkänslan de gånger man lyckas utmana och överbevisa sin inre kritiker, speciellt till den grad att man helt sonika struntar i den. Har man börjat bekräfta och hitta de bra sakerna man gör så sker oftast en lavinartad positiv effekt kring hur man hanterar sina egna negativa tankar, vilket också påverkar prestationen i allra högsta grad eftersom man bygger en trygghet i sig själv att faktiskt prestera. Gäller ”bara” att vara medveten om det och träna på det, hela tiden. Ibland lyckas man, ibland inte.

Sånt här stöter man ju på varje dag i massor av olika situationer, så det finns ju gott om träningstillfällen. Och man blir bra på det man tränar på!

Men, så finns det ju andra sätt att hantera saker på också.

Stum nu, snabb sen.

Idag gjordes det premiär på syrafesten á Ingarvet GP för iår, för min del iallafall. Saknades en del pang-pang för att göra det till en poängfylld tillställning för egen del men jag är väl så nöjd med passet i sin helhet. I huvudsak jobbigt, precis som de ska vara.

Adam Steen har tagit den här fina bilden på mig och stilikonen Lisa Ström innan starten. Se strumphöjd och skoskydd.

Var ute och lekte med Inside Linken igår och måste säga att jag är riktigt nöjd med hur den tillsammans med mig beter sig, vi blir bara mer och mer samspelta. Inga lockoutreglage, bara å trampa och utan gungandet när man inte behöver det. Tänkte skriva en mer utförlig rapport längre fram.

Foto: Jenny Rissveds.

Har även anmält mig till min tävlingspremiär som blir Långa Billingeracet. Men först laddar vi inför stundande flytt till helgen. 2 lägenheter skall bli 1 och ingen är väl gladare för det än jag! Blir 2 dagar vila nu, eller kanske t.om 3 dagar.

Oavsett eventuellt förfall och vad som händer med mitokondrierna.

Arbetet bakom kulisserna inför 2013

Snart startar tävlingssäsongen för mig och många andra. Träningarna börjar bli riktigt hårda och nu får man inte vara rädd för att ta i och översköljas av mjölksyra. Man har sina mål framför sig, sin verktygslåda för prestation redo och suget att komma ut på tävlingsbanorna. Detta har däremot inte varit så självklart under en period för min del.

Det här blir delvis en ”liten” sammanfattning av förra säsongen och delvis ett inlägg där jag vill dela med mig av min resa från då till nu, i med- och motgång med lite distans till det hela.

Lite ”Bullen” inspiration innan jag inleder detta inlägg med att berätta att jag minns exakt när det hände.

Jag hade kört bra på Kringelloppet förra året och slutade 6:a med bra känsla i kroppen, hela loppet hade gått precis som jag hade tänkt mig och det där ”flowet” alla pratar om infann sig för första gången, jag nådde samtliga mina mål för tävlingen och kände mig riktigt nöjd för första gången på länge och med starten på säsongen. Så med stora förväntningar på mig själv inför nästkommande tävlingar var det sen dags för dubbelhelg i Hjo och Tidaholm. Banan i Hjo var hård mot mig året före och även så denna gång, jag blev stenstum och avställd från min målvision efter mindre än halva tävlingen. Då ryckte jag på axlarna och tog ett beslut att bryta tävlingen, kom dragandes med någon kass ursäkt för mig själv och för andra och tänkte att jag fokuserar på morgondagen istället.

Jag har inga problem att ta beslut att bryta en tävling om det finns risk för långvarig skada eller sjukdom, men nu handlade det inte om det.

För dagen efter blev inte bättre mentalt. Och nästkommande Långlopp, Billingeracet och Lida Loop, punkterade jag bort mig tidigt, det är sånt som händer men jag var redan inne i en negativ spiral och till slut började jag tvivla på om det här var så roligt egentligen. Började släppa ryggar och ge upp utan att åtminstone försöka att gå med, sen eskalerade den här negativa beslutskedjan och blev något annat som förföljde mig hela sommaren.

Det resulterade i att jag slutade tävla mot mig själv och fokuserade mer på vad alla andra gjorde, tappade min egen målbild och började lägga energi på helt fel saker.

Någonstans längs vägen försvann till slut glädjen till idrotten totalt och jag kände en obehindrad prestationsångest så fort det skulle presteras, innan varje hårt träningspass, varje resa till tävling, varje natt innan start, på uppvärmningen och på startlinjen etc etc. Dömde ut mig själv och tyckte jag var klappkass, jag var inte värd sadeln jag satt på och tvivlade på mig själv in i det sista.

Samtidigt som jag mer eller mindre bonkade på arbetet också blev det lite övermäktigt att hantera. Idrotten hade ju alltid varit den härligt utlösande ventilen i vardagen. När den försvann så rubbades också balansen i mitt dåvarande liv. Jag hade investerat så mycket i arbetet och idrotten att jag glömt resterande delar i livet.

Det blir snabbt en ganska ogästvänlig miljö att prestera i. ”Bryt ihop och kom tillbaks” var något som rullade runt i periferin, men jag hade glömt hur man tog sig tillbaka och samtidigt blivit en mästare på att bryta ihop.

Detta nedbrytande beteende frodades och närdes under i princip hela säsongen. Under Ränneslättsturen fick jag en regelrätt kramp och blev stum med 30 km kvar, jag har svårt att beskriva den interna fight mellan den då så starkt inarbetade beslutskedjan att ge upp vid minsta motgång och min vilja att åtminstone ta mig i mål och slutföra ett långlopp. Jag bet ihop, tog mig i mål och tyngden från mina egna axlar lyftes på ett sätt som blev så totalt överväldigande att tårar av lättnad rann längs mina kinder, medan jag ställd av reaktionen försökte fly målområdet för att få vara ifred en stund.

Sen gick det lite lite bättre tack vare att jag sakta men säkert försökte jag bygga upp mig själv igen, lyckades köra bra på Mörksuggejakten och fram tills dess varit oerhört försiktigt med vad jag tog på mig och gav mig in på och försökt ladda om inför mitt största mål för året, CykelVasan. Jag hade däremot inga som helst marginaler för motgång kvar att använda och minsta lilla skulle räcka för att få mig ur balans. Näsan över vattenytan så att säga. Blev sjuk lagomt innan Engelbrektsturen men kände mig pigg dagen innan tävlingsdagen och bestämde mig för att köra, men klev av efter 10 km med halsont, såklart.

Tog mig upp i sadeln än en gång och laddade inför CykelVasan, åkte upp till familjen i Västernorrland och fick lite sinnesro och miljöombyte. Det kändes bättre och bättre dag för dag. Hoppet infann sig dagen innan avfärd och när starten gick i Sälen kände jag att det här blir en rolig dag i sadeln.

När jag sedan kraschade innan första kontrollen sjönk jag som en sten till botten. En krasch jag i vanliga fall bara hade skakat av mig, snabbt fokuserat om och kämpat vidare! Nu fanns inget kvar, jag ville bara krypa ner under en sten i skogen och glömma allt vad cykel innebar och att jag någonsin hade börjat trampa från första början. Erik Wickström sammanfattade mina egna känslor i ord väldigt väl i sin ”CykelVasan 2012 – the story”

”Citatet: Inget citat, men att se Jesper Hjortsberg efter att han kraschat i Mångsbodarna var ingen rolig syn. Hans blick berättade om ilska, frustration och besvikelse på ett sätt som nästan gjorde ont inuti mig. Mycket har gått emot denne trevlige cyklist i år och nu fick han bryta redan efter dryga två mil. Jag tyckte så jäkla synd om honom. Du kommer igen Jesper!”

När vi kom tillbaks till Mora i teambussen så bestämde jag mig. Jag visste vart problemet satt och att ensam bevisligen inte längre är stark, att jag inte kunde fysiskt träna mig ur situationen utan jag behövde stöd för att komma vidare. Jag hade givit upp så många gånger innan starten ens hade gått att jag än idag är förundrad över att jag lyckades ta mig i mål på någon tävling överhuvudtaget.

Bestämde mig för att ta en paus från tävlandet, avstod de sista 2 tävlingarna i min kalender och inledde ett samarbete med Jimmy på Coachingsteget.

Med facit i hand vill jag påstå att förra säsongen är det bästa som hänt mig privat, idrottsligt och yrkesmässigt. Jag har tillsammans med Jimmy gjort ett massivt arbete i vinter med fokus på den mentala prestationsbiten, målbilder och ansvar men framförallt helheten i livet.

Jag har slitit, utforskat och rannsakat mig själv och det har känts tryggt att ha med Jimmy under resan och arbetet jag har gjort och inför det arbete som kommer framöver. Jag har återtagit kontrollen på skutan, fått tillbaks mina energidepåer, självförtroendet och framförallt glädjen. Denna förändringsprocess pågår ständigt, men nu är jag åtminstone i den istället för utanför.

Jag vill utöver vikten att arbeta med sig själv och sina mål lyfta fram vikten av att verka i en positiv och inspirerande miljö, bland annat den träningsmiljö som Dala Sports Academy kunnat erbjuda med dess apparatur, stödet från teamet som möjliggör min satsning och att jag kan hålla på med det här på den nivån jag vill. Och givetvis stödet från mina goda medcyklister, vänner, min blivande sambo och min familj som bidragit till en trygghet på den privata sidan under hela resans gång.

Sist men inte minst vill jag lyfta fram mig själv. Utan min egen vilja och envishet hade jag inte cyklat en lycklig meter till efter förra året. Jag har lagt ner så oerhört mycket mer tid på den fysiska aspekten att den tekniska och mentala delen inte fått i närheten av den uppmärksamhet de förtjänar. Något jag tänker arbeta på framöver.

Det finns fler och mer detaljerade saker att berätta om denna resa, men jag nöjer mig med att blicka framåt och säga att vi ses på startlinjen. Nu kör vi! #MTB2013