Häng med!

Det har hänt massor av roliga och spännande saker sen senaste inlägget, det är bara det att inget av dom sakerna har synts här. Så frågan är väl om det egentligen har hänt?

Det är väl hög tid att styra upp detta tycker jag!

Jag är och har alltid varit rätt så aktiv på Instagram och kommer så fortsätta vara, blandar lite mellan de världar jag rör mig i så ni som har intresse av det gör enklast i att följa mig där.

När det gäller bloggande så kommer jag fortsättningsvis att blogga om cykelrelaterade bitar på Cykloteket Racing Teams hemsida, allt från träning och funderingar däromkring och annat smått och gott bakom kulisserna! Följer ni bloggen så får ni ju även fördelen att ta del av resterande åkares inlägg vilket jag vet är en win-win!

Mitt bästa tips är att även följa CRT på Facebook, då har ni koll på allt som händer på den fronten!

Tills jag hittat ett annat syfte och framförallt mer tid, kommer jag vara fortsatt defensiv när det gäller inlägg på den här sidan. Jag har en del tankar och funderingar kring idrottspsykologi som jag skulle vilja lufta i etern men det får bli en annan dag, en annan tid!

Cykloteket Racing Team

När tillfället gavs så var det inte svårt att tacka ja till denna möjlighet att få vara en del av laget under nästa säsong. Jag känner alla sedan tidigare och har ju både tränat, rest och bott med delar av laget under föregående säsong, så jag vet och känner mig trygg med att det är ett härligt och roligt gäng jag nu ansluter till!

Känns som sagt mycket roligt och motiverande. Pepp pepp, nu kör vi! #MTB2014

Livets storm

Har varit oerhört trött senaste tiden, därav bristen på inlägg här på hemsidan. Jag har balanserat på gränsen av min förmåga med allt som hänt på sista tiden.

Nytt jobb, starten av företaget och farmors bortgång har bidragit till en mycket intensiv period. Det kändes som om begravningen förra veckan var förlösande på många sätt. Är oerhört stolt över hur jag hanterat situationen och känner att det gjort mig starkare, att det under en period gjort mig till en sämre bloggare kan jag leva med.

Vaknade som ett barn på julafton i morse och hade höga förhoppningar på riktig äventyrspendling på hemvägen idag i samband med stormen Svens intågande över Dalarna på eftermiddagen, när snöfallet började på förmiddagen saknade jag bara vinden, mer snö och mörkret för att det skulle vara kompletta förutsättningar för riktig äventyrscykling, något jag älskar!

Det lugnade, lyckosamt nog ur ett helhetsperspektiv, ändå ner sig såpass att när det väl var dags att cykla hemåt efter en bra dag på verket, så var det ljummet och en decimeter nysnö på backen.

Det riktiga äventyret uteblev men lite sladdintervaller och snösurfande blev det allt! Iallafall fram till kommungränsen till Falun, får tacka Borlänge kommun med omnejd för återhållsam plogning som gjorde halva hempendlingen lite äventyrlig. I Falun var det nämligen plogat hela vägen hem till Galgberget, på cykelvägarna.

Det tog under timmen imorse i fina förhållanden och 95 minuter på hemvägen så lite naturlig tidsskarv blev det ju trots allt ändå. Roligt att cykla!

100+10

Har börjat komma igång med träningen igen, har varit ett fasligt tempo på sista tiden, både högt och lågt, roligt och sorgligt. Livet i sitt esse.

Skärmavbild 2013-11-02 kl. 16.51.49

Förra helgen hade vi det första lägret med Dala Sports Academy för hösten/vintern. Fler lär det bli och det är väl så kul!

Rivstartade med 5,5 timmar blandad löpning och cykel, trodde det skulle bli ett saftkalas med tanke på att det längsta passet innan dess var cirka 3,5 timme på över 6-7 veckor. Men uthålligheten verkar ändå finnas där, inte mitt största förbättringsområde direkt.

Denna vecka har jag bara kört styrka. På testcykel, med vikter, max och power, ett eller två pass/dag etc etc. Testar att fokusera på en egenskap i taget, kul att prova på ett annorlunda upplägg.

Mest för att bryta mönster och skapa nya upplevelser och spännande mål med träningen.

Påtal om det så blev jag utmanad av Ibro i Friidrottshallen idag, att köra 100 reps i ett svep med stången i bänkpress och sedan göra så många armhävningar som möjligt. Första försöket slutade i 60+20+15+5 följt av 1 armhävning = stenstum.

Innan året är över ska jag klara 100 i ett svep + 10 armhävningar efteråt, det ska bli kul att slå! Men imorgon kommer jag nog vara rätt mör i överkroppen.

Att kastas ur vardagslunken.

”Jag är sen, måste skynda mig till jobbet! Vad ska jag träna idag efter jobbet? Det verkar vara något strul med företagets hemsida också, måste fixa! Fan, lär ju äta frukost! Jag hade ju lovat Linda att gå ut med Freja på morgonen och köra henne till hunddagis”

Jag stormar omkring härhemma i frustration, letar saker, letar ordning. Får struktur på mina tankar, vidtar åtgärder och utför enligt uppsatt plan olika aktiviteter för att mildra stressen.

Med morgonmackan i munnen och vattenflaskan i ena handen hör jag att telefonen ringer, samtidigt som jag tuggar frenetiskt, häller i mig avslaget kolsyrat vatten och försöker sätta på mig skorna. Min första reaktion är irritation, det är min far som ringer. Vi har inte hörts av på ett tag. Jag ignorerar samtalet, har för lite tid på mig för att förklara den dåliga timingen för honom.

Så jag stessar vidare, packar ihop jobbdatorn och klär på mig ytterkläderna.Telefonen ringer igen, den här gången är det min mor. Instinktivt inser jag redan innan jag svarar vad som kommer sägas, även om det inte är väntat. Hon hinner inte ens säga anledningen till varför hon ringer, jag berättar det för henne i en fråga. Tiden står still medan min hjärna får muntlig bekräftelse och fakta.

Jag släpper allt, andas in, sluter mina ögon och möter mina känslor. Tillåter dem att skölja över mig och jag missar inte en medveten sekund av dess fysiska påverkan på min kropp. Jag har inte gråtit på ett tag, men min kropp minns precis hur man gör.

Jag fokuserar, inser vem som lämnat oss och bearbetar. Jag förstår direkt att jag har missat chansen att säga tack.

SiiriTack för att du utan tvekan axlade rollen som extraförälder under min barndom, för alla härliga sparkturer på vintrarna, för att du drog ut mig i skogen och lärde mig allt du visste om svamp och bär, för ditt tålamod med mig i tonåren, för dina värderingar och din moral som format mig till den jag är idag, för din gränslöst givmilda personlighet och din fristad i perioder när jag behövde en som mest.

Jag förstår att du inte längre vandrar kroppsligt ibland oss med din vakande hand, mer än de minnen jag har av allt du någonsin gjort för mig.

Denna dag ägnar jag min energi och mina tankar åt allt jag är tacksam för i livet, jag skriver av mig och minns alla fina stunder tillsammans. För det är just det, jag har inga andra minnen av dig, än goda, varma och kärleksfulla stunder.

Mina egna skuldkänslor kring att jag inte hörde av mig lika ofta på slutet, för att jag missade din 75-årsdag och för att jag inte i detalj berättade för dig vad du betydde för mig, hanterar jag i morgon.

Tack och vila i frid kära, varma, givmilda och saknade farmor.

Fyror och m&m’s.

CA_group

Just nu lever jag på m&m’s i maxibag format och fyraminuters intervaller.

Tränar jag så tränar jag hårda intervaller eller allmän styrketräning, håller på och drar igång ett roligt projekt på sidan av allt annat som gör att prioriteringen i träningen blir enkel då mängden tid för stunden är lite begränsad. Inte så mycket lyxträning alltså. Kort, hårt och enkelt!

Get’s the job done.

Återtåget börjar nu!

Jag prioriterar mindre tid åt att idrotta nu än föregående år, av flera anledningar. En relation att vårda och bygga på för framtiden, vilket jag gladeligen gör och värdesätter högt. Ett nytt arbete och karriärmöjlighet som kräver mer av mig, både energi och tidsmässigt. En vilja att fortbilda mig för framtiden.

Det var enklare att prioritera idrottandet när man var olycklig ungkarl utan några andra planer än att träna cykel och arbeta. Jag har förändrats, mitt liv har förändrats. Jag vill så mycket mer.

Hade jag haft den där starka övertygelsen och grundmotivationen kring Triathlon hade jag löst tidsfrågan, hittat timmar och minuter, skapat mig förutsättningar. Vänt och vridit på varje sten. Det är så man löser det om man brinner för något. Det mesta går om man verkligen verkligen vill. Jag går istället runt och funderar över hur jag egentligen tänkt att hinna med att lära mig springa och simma? Och framförallt om det är värt det. Bara det besvarar en del frågor om man vill syssla med idrott på den nivå jag vill.

Jag behövde få ett break i min negativa spiral kring cyklingen i somras, det var så infekterat av olika anledningar. Triathlon blev det oväntade botemedlet.

Har kommit till insikten att jag är fasen inte helt klar med cyklingen, ska jag låta den här senaste tidens motgångar rasera det jag har tränat för sen 2009? Jag är inte precis någon veteran i det sammanhanget heller.

Känner en glöd som vuxit fram inom mig med lite distans till allt. En glöd som vill åstadkomma saker i sadeln, som längtar efter att löpa linan ut, använda de erfarenheter jag samlat på mig och försöka komponera ihop en vacker symfoni.

Så istället för att spela fler instrument än jag hinner med, så känner jag att jag vill hitta vägar tillbaks till det jag en gång startade och kände. Återtåget har lämnat perrongen och resan börjar nu!